MENY
Nu har jag och min man i vår relation varit där, vi är fortfarande där. Vi ska samarbeta med något som vi aldrig testat innan, barn. Vi ge olika tankar och idéer. Det är svårt att ge den ena utrymme. Jag känner att jag har svårt att ge utrymme för misstag, jag önskar att jag kunde finna mer plats för min man att verkligen ta hand om våra barn. Ikväll är nog första gången som jag egentligen bara låter honom ta barnen och inte lägga mig i alls. Jag vet att jag är rädd för att han ska bli arg och tycka att jag inte alls bryr mig men jag vet att han försöker göra allt för att jag ska vara nöjd, allt för att jag inte ska klaga och bli sur. Problemet är bara att han nog är inställd på att jag ska bli sur så då blir han lätt sur. Jag vet själv hur de är när man sitter och ska natta barnen, hur frustrerad man kan bli.
Vi har de senaste två åren varit oense om känslorna för varann. Han säger att han älskar mig och jag vet att han gör de men för att verkligen förtydliga de så vill jag att vardagen ska präglas lite av de. De kan handla om ett ögonkast, en kram, en känsla... För mig känns detta helt naturligt men för honom är de en ansträngning. Jag är inte samma människa som jag var en gång. Vi är vuxna nu, konstigt men sant... Jag fyller 30 om 3 år... Helt sjukt...
Vi har kommit överens om att vi ska försöka hitta tillbaka till varann, de är svårt men jag vill ju så gärna för vår och barnens skull att allt ska bli bra, jag vill att de är vi resten av livet. Känslorna säger något annat för tillfället men jag vet att om vi kämpar lite extra så kan vi hitta tillbaka!
2