Du, jag och vi...

Nu var de längesen jag skrev något...
Livet händer och det är bara att följa med.

Ett bra tag har jag och min man haft olika åsikt kring våran relation. Det resulterade i en skillsmässa som inleddes sommaren 2018. Nu så här efter 6 månader känner jag att vi mer växt ifrån varann. Vi var tillsammans 8 år, gifta 5 år med två barn. Ett minnesvärt liv tillsammans. Jag uppskattar tiden vi haft tillsammans men det var dags att gå vidare. 
Början av 2018 jobbade jag en hel del med vikten och gick ner ca 15 kilo. Kulmen var sommaren 2018, då hade jag ett gemensamt mål med en vän som blev som idag blivit så mycket mer.
Vi cyklade 23 mil, från Vegby där jag bodde ner till Sölvesborg. Det var en minnesvärd resa, kul att dela den med någon som hade samma mål. Vi båda har gått ner en hel del i vikt och tränat en del ihop.

Bor nu tillsammans med en annan man, där vi veckovis har 4 barn med allt vad de innebär.
Både upp och ner från morgon till kväll, allt förankrat i känslan till varann...

 

Jag träffade den här killen för ca 13 år sedan, har alltid tyckt om honom, efter sommaren började vi umgås mycket, prata om allt mellan himmel och jord. Allt som vi gått igenom i våra enskilda relationer.

 

Ibland blir de inte som man tänkt... Tanken var att jag skulle vara gift och leva tillsammans med samma människa resten av mitt liv, det som vi lovade 2013 när vi gifte oss. Redan sommaren 2013 efter vi gift oss började jag märka skillnader som skulle bli starten på den skillsmässa som snart är slut. Det känns såklart tråkigt att vi inte kunde hålla ihop men samtidigt är livet sådant, saker händer som gör att man inte kan längre. Mycket energi har lagts på att försöka få det att hålla. Jag har varit sjukskriven men vill tro att jag är bättre nu.

I April byter jag dessutom jobb, närmare hemma, närmare barnen. Förhoppningsvis ger de mer tid för det som är viktigt.

Att det sedan gått så fort med den nya killen är ett resultat av att vi känt varann så länge. Trodde aldrig heller att jag skulle få sådana känslor för honom som jag har idag. Resultatet av att prata, lyssna och inte ta varann för givet. Varje dag tillsammans är som en gåva, att få vakna upp och ta sig an dagen tillsammans.
Varannan vecka när vi har barnen är det mest fokus på att underlätta vardagen för våra tjejer, göra roliga saker, skratta, gråta, bråka, mysa, pyssla, läsa, busa tillsammans. På kvällarna är vi väldigt trötta men det är de värt.

 

 

Efter allt de här som varit har jag fått inse att livet är skört, relationer förändras, vissa saknas mycket, andra mindre. Jag hoppas på något sätt att även om allt inte gick som vi tänkte, att vi ska hitta en gemensam relation som fungerar för barnen. Min relation med barnens pappa är väldigt bra, jag är nöjd över den fungerande kommunikationen vi har. Det känns som att vi tillsammans kan ta tag i de problem som följer med skillsmässan. 

Mer om allt detta kommer, får bli lite som terapi.