Du, jag och vi...

Nu har barnen bott varannan vecka hos oss sen Juni 2018. Varannan vecka har vi 4 barn och då är de fullt upp. Det som känns mest aktuellt när vi nu har barnen varannan vecka är kommunikationen mellan mig och min ex-man. Jag har för vana att ringa barnens pappa minst en gång i veckan, kolla av läget och diskutera barnen. Efter skillsmässan märkte jag att det var svårt med kontakten mellan mig och honom, han var upprörd och ledsen över skillsmässan och vad de skulle innebära för honom vilket jag förstår. Vi har lagt otaliga timmar på att prata om hur de kunde bli så är och hur vi nu skulle lösa allt praktiskt med barnen. Idag är det annorlunda, även om det kan finnas lite bitterhet kvar. Jag upplever att vi båda kan prata om de som är nödvändigt för barnen men även kunna prata om vardagen. 

De senaste veckorna har jag dessutom lyssnat på skillsmässopodden, en riktigt bra podd där man samtalar om allt gällande skillsmässan, känslor, reaktioner, relation osv. 
Det jag lyssnade på senast var just hur barnen reagerar på skillsmässan och hur vi som föräldrar borde hantera skillsmässan med barnen i fokus. Det sas bland annat en väldigt bra grej som jag verkligen vill ta till mig och dela med mig av till andra, i en separation där barn är inblandade är man förälder till barnen hela tiden ovsett om man har barnen varannan vecka. Tydligen kan många se det som att man är föräldrar på halvtid. Med andra ord, det är jag och mitt ex som i första hand ska lösa problem som kan uppstå för våra gemensamma barn, det kan handla om allt från en händelse i skolan till att hjälpas åt om den ena föräldern till exempel behöver jobba över. Tanken var så intressant då jag och mitt ex har försökt ordna upp det så att vi löser sådana saker utan att till exempel dra in min sambo för mycket. Min sambo är väldigt mån om att kunna hjälpa till med sådant också men i första hand är det jag och mitt ex som ska lösa det. Det kan även gälla ledighet, att om jag är ledig på hans vecka kanske barnen kan vara hos mig så dem kan vara lite lediga, såvida jag inte planerat för något annat speciellt just då.

Första problemet som skulle lösas av lite större karaktär var såklart högtider. Min syster skulle komma ner till oss för att fira jul var tanken, därmed skulle barnen vara hos mig. Eftersom jag kände att jag ville ge mitt ex ett stöd med tanke på det jobbiga en skillsmässa innebär diskuterade vi fram att barnen fick vara med honom. På juldagen kom dem till mig, även min sambos barn var hos oss. Julafton är bara en dag, barnen fick nu fördelen att fira jul 2 dagar istället. Själva julafton kändes givetvis lite sorgsen på något sätt eftersom barnen inte var där. Vi fick dock en jättemysig julafton hemma hos min sambos föräldrar, dem kom även över på juldagen vilket också förgyllde den utöver barnen. Barnen var nöjda och all julmat tog slut.

Jag och mitt ex kom överens om att vi ska ha barnen varannan högtid, därför var barnen hos oss på nyår, han ska ha dem på midsommar och sen är nästa jul med barnen hemma hos oss. Jag känner mig nöjd med detta, upplever också att mitt ex gör det.

Min egen reflektion över detta är att kommunikation är otroligt viktig, man behöver inte älska varandra men vi har ett ansvar och det ansvaret försvinner inte den veckan då barnen är med den andra föräldern. Att dessutom ha en bra kontakt med pappan till mina barn gör att jag har en bra insikt i deras liv hos honom, även om jag vet att dem har det hur bra som helst. Det blir en trygghet för barnen att vi föräldrar ändå kan prata och umgås som föräldrar till våra barn. 

I början hade jag en del ångest över skillsmässan även om jag ville skilja mig, detta för barnen skulle. Jag ville inte på något sätt att barnen skulle känna sig bortglömda eller som ett probelm. Därav kommunikationen med mitt ex, just av de syftet, att barnen ska ha de bra. Jag kommer alltid tycka om honom för att han är pappa till våra barn, våra barn har fått ta del av en ganska jämställd relation där både jag och exet tillsammans har tagit hand om dem. Ingen har tagit varken mer eller mindre. Jag är dessutom otroligt tacksam för det vi har haft, både bra och mindre bra saker, för mig var det bara dags att gå vidare vilket jag är glad för idag.