Du, jag och vi...

Nu har de gått ett tag och jag har varken funnit den motivation som jag hade tidigare för träning och viktnedgång. Motivationen kommer i små doser över dagen som gör att jag fixar i ordning hemma. Idag har humöret varit i botten. Efter 3 dagar här hemma när Björn varit iväg så känner jag mig så trött att det nästan känns som att jag är sjuk. Kroppen orkar inte och psyket orkar inte. Det känns som att jag behöver lite mer än bara pepp för att ta mig ur de här. Kanske borde prata med någon som vet vad man ska göra när man känner som jag gör nu... Jag får så himla dåligt samvete mot barnen, att jag inte orkar när jag egentligen vill så väldigt mycket! Sen är de ju så här vissa dagar, det är egentligen inte att jag är trött... kroppen varken vill eller kan. Jag känner mig likgitig inför allt som rör händelser under dagen förutom det som är viktigt givetvis. Det enda barnen får stå ut med egentligen är att vara hemma en hel del, annars får dem allt de behöver. Tror det handlar lite om hur det ser ut i höst också nu när jag vet att Björn ska vara borta väldigt mycket. Det är väl inte de att man inte klarar av de. Det är väl klart att jag fixar barnen själv men jag vill ha honom här. Diskutera saker som hänt och bolla tankar och ideer med honom. Det är väldigt svårt att göra de när han inte är här även om man har telefon. Nu tänker säkert många att man vet hur de är osv men det är olika och jag är väl någonstans i livet där det är lite känsligt just nu. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad de är men jag vet bara att jag inte orkar helt enkelt. Det måste få vara så ett tag så att jag kan ta mig upp igen. Jag blir så besviken när jag försöker och så landar jag tillbaka i de som jag försökt ta mig ifrån, igen...

Det är många andra saker och personer som påverkar mina känslor också och det är svårt att påverka. Önskar bara man hade familjen utanför mig, Björn och våra barn även om de är helt underbara och gör mig lycklig.

 

Får se när de blir bättre helt enkelt..