Under det senaste halvåret har jag tagit de största ansvaret kring mamma och hennes sjukdom. Det har gällt så som kontakt med försäkringskassan, en del ekonomiska kontakter men där har min yngsta syster tagit större delen av ansvaret, dock har den lagts på mig nu när jag bor närmast och mamma äntligen flyttat hem, detta tills en god man sätts in. Jag har även haft en del vård-kontakter och nu det sista har det blivit mer kontakt med allt som gäller bostad, assistenter, chefer på handikapp och mer vård-kontakter. Mamma bodde under 8 månader på en korttidsenhet innan hon kunde skickas hem med assistans i en lägenhet som var anpassad för henne. Väl hemma var inte allt klart, larm fattades och insatser på kväll och natt var oklara trots hemgång. Nu funkar det väl ok men efter 2 veckor hemma är mamma inte nöjd med något och allt fungerar dåligt påstår hon. I samtal med människor som inte riktigt känner mig känner jag mig underförstådd... Många verkar ha en idé av att ens föräldrar är föräldrar oavsett vad. Enligt mig handlar föräldraskap om ömsesidig respekt och kärlek.
Allt detta handlar om hur det egentligen är. Många kommenterar om hur duktig jag är som lagt så mycket tid till allt de här nu när jag har barn, dessutom ett till om en månad ungefär. I höstas studerade jag dessutom heltid. Den enda som inte kommenterar något alls är min mamma som är extremt missnöjd med situationen i lägenheten. När jag då pratar med andra människor om detta kommer ofta kommentaren upp att det ändå är min mamma... Tänk om jag skulle berätta hur jag hade de som utslängd 16-åring. Mina problem att lära sig samhället från en mamma som inte köpte julklapp eller födelsedagspresent för att jag inte hade diskat eller städat tillräckligt under året. En förälder som lämnade 3 barn hemma utan mat och åkte till sin kille i Borås. En mamma som struntade i samhällets lagar kring barnaansvaret fram till 18 år när jag kom och bad om hjälp med pengar till mat. Många saker jag inte ens tänker på nu men som i detta lilla uttryck betyder så mycket. En förälder som säkert haft det svårt själv men som med kärlek kunnat ge så mycket mer... Jag är säkert inte den enda och jag vill inte att man ska tycka synd om mig men jag vill att man ska förstå att föräldrar inte är mamma och pappa bara för att de födde mig. Det finns myclet mer att tillägga som förstör min respekt för Mina föräldrar och som gör att jag blir besviken av uttryket, detta handlar inte om lathet. Min pappa har dessutom aldrig heller du funnits i bilden. Han har knappt ringt eller vissa något större intresse. Det värsta är att man bli så trasig utan sina föräldrar. Man vill ju ha allt de där så som respekt, kärlek, förståelse, trygghet. Vem kan man lita på? Man blir misstänksam mot allt och alla. Nu är min mamma beroende av att jag hjälper henne med en del grejer. Vem annars ska göra det? Och som sagt... de är ju min mamma...
Förstår precis hur du känner och måste säga att jag tycker du är oerhört stark som hjälper din mamma så mycket trots allt du fått utstå nu och som barn. Även jag kommer från en icke fungerande familj där födelsedagspresenter, mat, el och tak överhuvudet inte varit en självklarhet. Där min egen mor försatt mig i skulder genom att beställa saker i mitt namn och sedan inte betala för dem. Som tur är fick jag kännedom om skulderna och kunde betala av dem innan något gick till kronofogden.
Jag förstår att du hatar när folk säger att det är ju ändå din mamma. Din mamma har verkligen inte varit en riktig mammaååt dig och att du fortfarande står kvar och hjälper borde din mamma vara oerhört tacksam för.
Känner precis som du. Blir också väldigt avis på de som haft turen att växa upp i en kärleksfull och stabil familj. Därför är det väldigt viktigt för mig att kunna ge mitt barn det jag aldrig fick och kan tänka mig att det är detsamma för dig.
Som du skriver så har vi väldigt avskräckande exempel på hur man inte ska vara och det tror jag kommer att vara en styrka för oss.
2